Ordning: två små hemmabarn

Vi ville ha ett till barn tätt. Det var planen från första början. Efter Matilda väntade vi bara på OK från läkaren, sen blev vi gravida på en gång, jag hade bara mens en gång, och det blev tillslut ganska prick 16 månader mellan Matilda och Emeli.

När Emeli hade fötts blev det dock lite annorlunda… Hon var så extremt krävande med sin kolik, och med flytt och renovering samtidigt höll jag på riktigt att gå in i väggen. Det kändes jätteläskigt att bli gravid redan då. Och det tror jag min kropp läste av också. Jag ammade Emeli fram tills hon hade fyllt ett år och en månad, och först när jag hade slutat med det kom mensen igång (till skillnad mot med Matilda som jag ammade en bit in i graviditeten med E). Jag hann ha mens två gånger, sen började jag misstänka något, och då hade jag hunnit börja längta.

Vi var på väg till Göteborg för att hälsa på Simons farmor och vi hade väl redan skämtat om en graviditet i några dagar. Men efter bara två cyklar hade jag ju verkligen ingen koll på när nästa mens skulle komma, förmodligen inte än på nån vecka. Men jag bara visste. Precis som med de andra graviditeterna. Jag satt i bilen och sa till Simon att jag tillochmed kände fantomsparkar (och så långt gången var jag självklart inte), men jag kände mig SÅ gravid. Det bara var så.

Hela helgen i Göteborg gick jag och tänkte att jag var gravid, började tänka efter vad jag stoppade i mig och framför allt: illamåendet kom. Var jag inte gravid hade jag helt klart blivit knäpp. Ush vad illa jag mådde.

Samma kväll som vi kom hem köpte Simon ett graviditetstest. Eller nej, han köpte ett tvåpack och jag skrattade åt honom för två skulle inte behövas. Men som vanligt ville jag inte testa. Jag visste ju att jag var gravid, det skulle varit fruktansvärt jobbigt att förstå om stickan visade något annat. Jag vägrade testa där på kvällen, men på morgonen gav jag med mig. Jag kissade på stickan och hann inte lägga ifrån mig den innan de dubbla strecken lös. Så har det INTE varit förut, vi har jämt kunnat titta tillsammans. Jag öppnade dörren, fortfarande sittandes på toan och ropade ”Simon! Det är TOKPOSITIVT!”. Tjejerna kom springandes och fattade ingenting hehe, och de fick inte veta någonting alls fören många veckor senare. Simon sa typ ”jaha, vad bra då vet vi” för han hade trott lika mycket på min övertygelse som jag.

Dagen efter var Simons 30årsfest, en stor anledning till varför jag fick med på att testa. Alkohol och smörgåstårta, sämst att servera som gravid. Jag brast och berättade för Angelica så fort de klev innanför dörren, men sen petade jag i smörgåstårtan och bytte sällskap ofta nog för att ingen skulle se att jag inte drack. Ingen misstänkte något alls. Lite av magin med nr3 tror jag, det var nog få som trodde att vi skulle skaffa en till, åtminstone så tätt.

Första magbilden, trött, svullen och illamående ?

Jag var så svullen de första veckorna att jag fick strechmärken på revbenen