Vi ska inte låtsas som att det alltid har varit en dans på rosor, men Simon och jag har alltid trivts riktigt bra ihop. Den femte november (remember remember) hade jag och Simon varit tillsammans. i fyra år. Så klart en tid fylld av ups and downs och i ärlighetens tecken, tänkte jag berätta om hur drastiskt vårt ”bråkmönster” ändrades till det bättre när vi gifte oss.
Först och främst så finns det många uttalade anledningar till varför man inte ska gifta sig. ”Vi har det ju bra som det är” -”don´t fix what´s not broken”-inställningen regerar stort när man hör de flesta argumentera kring det, tycker jag. Jag och Simon var dock säkra på vad vi ville och såg det som ett självklart steg att gifta sig. Vi var väl relativt unga också, jag 23 och Simon 26, men ingen i vår närhet ifrågasatte att vi skulle gifta oss, inget ”ni är ju så unga”. Inte rakt i våra ansikten iallafall 😉 Jag tror att alla som känner oss kunde se och förstå att det var ett självklart steg för oss.
Vi bråkade MYCKET i början av vårt förhållande, litet som stort. Från start, bokstavligen talat den första dagen då vi faktiskt kunde kalla oss ett par, så pratade vi om vad vi ville få ut av det här, vart vi ville med framtiden. Sen använde vi första halvan av vårt förhållande för att testa varandra och se om det fungerade. En crash-course i varandra med utkomsten gemensamma mål och förhållningssätt. Vi har stormat ut, herre gud, vi har till och med slagit sönder saker, men vi har aldrig gjort slut i mer än tio minuter, Vi har kämpat, för vi har inte kunnat föreställa oss verkligheten utan varandra.
Nu för tiden har vi knappt småtjaffs. Att osthyvlarna ligger i fel låda är en favorit. Att jag drar ut men inte sätter i telefonladdarna. Bagateller, varje gång -kärleksgnabb, om något. Ibland drar stämningen iväg och det är på vippen att bli onödigt stort, men vi är allra oftast bra på att ta ett steg tillbaka och berätta att vi älskar varandra och att vi båda vill lösa problemet, inte bråka. Det bästa vi gjort i bråk-väg är att instifta ”10-min pausen”. Om humöret får det bästa av en och det inte är konstruktivt längre räcker tio minuter långt för att komma tillbaka på rätt spår igen, Regeln är att den som går iväg är den som måste komma tillbaka, för att man ska ha fått den tid man behöver och för att den som blev kvar ska få det understruket att den som gick vill vara med och lösa det hela. Vi är supernoga med att hålla god ton när vi argumenterar, våra barn ska inte behöva höra något annat, men det går inte alltid -då behövs pausen.
Visst, under graviditeten har det ibland krävts mer återhållsamhet för att hitta rim och reson, och inte göra något stort av en bagatell. Känslorna har ibland svämmat över fast logiken har funnits där och det stora som händer i vårt liv och att jag inte orkar allt och Simon måste göra mer -det är påfrestande! Ännu mer så känner vi att nu MÅSTE vi kunna det här med att hålla god ton! Magen lyssnar, och snart är hon här och då ska vi vara experter på bråklösning för då dyker nya utmaningar upp. Det är en press, men vi delar den mellan oss och kommer ut starkare.
Småbråk eller inte, nu testar vi inte varandra länge. Vi är trygga i att vi alltid vill det bästa för varandra, för vårt förhållande, vår framtid, våra barn. Att tokbråka om allt kanske är ett annorlunda sätt att lära känna varandra eller angripa konceptet förhållande, men det fungerade perfekt för oss. Vi vet precis var vi har varandra. Vi känner till varandras styrkor och svagheter, vi vet om våra olikheter och vi respekterar varandras svårigheter. Jag är så fruktansvärt lycklig över att känna att vi står så starkt tillsammans nu när nästa kapitel i vårt liv börjar. Ett kapitel som man kan förbereda sig hur mycket som helst för, men som man inte har den blekaste aning om hur det kommer att bli.
Foto: Dots & frogs
Jättefint skrivet ❤️