Ordning: två små hemmabarn

Jag var helt säker på att jag hade skrivit ner den, och tillslut dök den upp. Här är en, för länge sedan skriven, låååång berättelse om när Emeli föddes!

————

Vår förlossningsberättelse varierar väldigt i omfattning beroende på hur man ser på det.

Simon tycker att förlossningen började redan 15e januari när tappen var förkortad och jag LADES IN PÅ SJUKHUS FÖRSTA GÅNGEN medan jag kan sträcka mig till att det drog igång morgonen den 24e mars -samma dag som min babyshower.

”Så där som i amerikanska filmer -splash!” 

Jag hade i fem veckor legat mestadels i sängen för att minimera sammandragningarna och påverkan på tappen, men nu var vi i vecka 35 och jag började känna mig mer avslappnad och började röra på mig mer.

Den 23e mars gjorde jag ett ryck och bäddade lillasysters säng och flyttade tillochmed omkring den.

Den 24e var det då dags för min babyshower som det verkat så många gånger som att jag inte skulle hinna få. På morgonen märkte jag att det kom rätt mycket slem när jag gickpå toaletten och jag hade i bakhuvudet att något kanske höll på att hända. Mycket riktigt, vi kom fram till Viktoria där babyshowern var och när jag kramar henne hej känner jag hur det rinner till. En snabb ursäkt om en gravids konstanta kissnödighet och fort in på toaletten, tack och lov hade jag varit förberedd med trosskydd efter slemmet på morgonen.

Jag sa inte ett ord till någon om det, sprang bara på toaletten x antal gånger och bytte trosskydd och la papper i trosorna. Där hade jag mina allra närmaste och vi satt och gissade när bebisen skulle komma och jag sa ingenting… Jag vägrade avbryta min babyshower och att vattnet gått betydde ju att vi behövde rusha in till sjukhuset -hon var ju fortfarande prematur. Rent objektivt tycker jag att jag betedde mig helt knäppt men där och då var jag både kolugn och kände att jag hade kontroll -jag gick in i en bubbla.

Vattnet fortsatte att sippra och när pappa dök upp för att skjutsa mig, mamma och Lovisa hem hade jag det på tungan att säga något. Men jag sa inget. Mamma klev ur bilen med mig för att hjälpa mig att bära upp sakerna vi fått, men jag bara skrek på henne att skynda sig och sprang upp för trappan. Så fort jag steg ur bilen hade det nämligen forsat till. Så där som i amerikanska filmer, ”splash!”, och jag ville bara in i lägenheten innan det syntes genom klänningen! När ytterdörren slog igen sa jag det högt för första gången: ”jag tror mitt vatten har gått”. Såhär i efterhand undrar jag var ”tror” kom ifrån.

Mamma och Simon stannade upp. De hade tusen frågor som jag inte kunde svara på och luften fylldes med spänning -men jag kände mig fortfarande kolugn! Jag ville inte prata om det, jag ville mest vara ifred. Jag hade koll och de behövde inte engagera sig så mycket tyckte jag.

”En stor spärr” 

Mamma åkte hem, jag lovade att försäkra mig om ifall det var fostervatten och att ringa förlossningen. ”Mmmm, snart.” Jag ville inte. Det var inte på gång än tyckte jag, jag kände inte för det. Jag ringde däremot Angelica som eventuellt skulle vara med på förlossningen så att hon skulle veta vad som hände, och för att bolla med henne då hon är barnsjuksköterska och har varit med på förlossningar förut. Hon hörde att jag inte ville in och tipsade mig bland annat om att se så vattnet inte var missfärgat för isåfall var vi så illa tvungna att förflytta oss.

Jag la en vit tygblöja i trosan. Den blev snabbt genomblöt men förblev vit. Det var alltså definitivt fostervatten, men inget bebisbajs i det (farligt för bebisen). Dealen med Simon var att jag skulle få försäkra mig om att det var fostervatten och inte något annat härligt läckage innan han tvingade mig att ringa förlossningen, så nu fick jag bita i det sura äpplet. En stor spärr då jag egentligen inte ville riskera att höra att det var fullt på Huddinge sjukhus, utan bara dyka upp där när det var för sent för att skicka mig vidare. Jag var så rädd att hamna på SÖS.

Förlossningsbarnmorskan jag fick prata med skrattade vänligt åt mig. ”Jag är 99% säker på att mitt vatten har gått. Jag är i v35, och min förra förlossning gick på under fem timmar från första känning. Jag ringer för att höra att det är OK att stanna hemma ett tag till.” Hon tittade i mina journaler och sa att hon ville att vi kom in på en gång. Jag ville inte. Hon sa att hon så klart inte kunde tvinga mig men att de höll ett rum åt mig, var beredda på att ta emot mig och gärna ville att vi skulle komma så fort som möjligt. Suck. Det är väl klart, det var ju för bebisens skull. Men jag kände innerligt att jag hade koll på läget och inte behövde nån hjälp. Jag rapporterade hur som helst till Angelica och mamma. Jag packade om förlossningsväskan, la fram lite saker till blivande storasyster, åt kräm och jag vet inte vad… fluffade soffkuddar. Det tog två timmar till innan vi satt i bilen.

Jag suckade åt pådraget och allas nerver som darrade, men nu hade adrenalinet börjat pumpa hos mig med. Någonstans när jag la ner lite bebiskläder i väskan skälvde hjärtat till och jag insåg att jag snart skulle få träffa min bebis. I bilen var jag så förväntansfull och smsade min syster för att berätta att det var på gång, och Viktoria då det kändes så komiskt. Sedan la jag upp BABYSHOWER-INLÄGGET här på bloggen för om jag väntade till dagen efter då jag hade en bebis skulle det ju kännas passé, haha.

”Jag trodde henne inte angående värkarna” 

Vi virrade omkring i parkeringshuset en stund. Jag mådde toppen och tänkte på hur jobbigt det skulle varit att virra omkring där om jag hade haft värkar. Väl framme vid förlossningen stod de som de sagt beredda och vi fick komma in i ett undersökningsrum, samma som vi var i i vecka 25 när FOSTERRÖRELSERNA Minskat. Jag hade varit så säker på att det var fostervatten att jag inte sparat någon binda och nu ville barnmorskan ha ”bevis” ändå, så efter CTG fick jag gå omkring i nån halvtimme, men jag hade slutat sippra. Barnmorskan kom tillbaka, hon sa att jag ändå skulle till ett förlossningsrum för jag hade regelbundna värkar med ca tre minuter mellan, men hon skulle göra en undersökning på mig först. Jag trodde henne inte angående värkarna för jag kände ingenting alls, men när hon gjorde undersökningen forsade det ut mer vatten och hon sa att jag var öppen fyra centimeter. Då blev jag nervös och stressad. Med Matilda öppnade jag mig från 4-10 på ca 30 minuter och det kändes inte som att barnmorskan förstod hur snabbt det skulle gå, ”då kommer hon snart!” sa jag och hon underströk att ”ja, du ska till ett förlossningsrum” precis som innan -men jag hade ställt om från att neka till att vilja springa dit.

I förlossningsrummet lugnade jag ner mig igen (dvs jag var stressad i typ fyra minuter). Undersköterskan frågade om vi ville ha mackor, saft eller något annat. Jag tackade nej och bad henne släcka lamporna för vi tänkte sova. ”Ska ni sova?” frågade hon förvånat, men jag förstod inte varför vi skulle vara vakna. Klockan var här ungefär 01.00. Vi släckte och jag somnade på sekunden, men vaknade 01.30 av en värk, den första jag märkt av. Jag somnade innan den var över. Så höll det på och jag vaknade ganska prick var tredje/fjärde minut men somnade om innan värken ebbat ut. När klockan slog 02.00 (och förvirrande nog 03.00 eftersom det blev sommartid) hade värkarna precis börjat göra ont, så där så jag ändrade position i sängen på grund av dem. Angelica kom in, precis rätt timing för nu kunde jag ändå inte sova längre. Undersköterskan kom också in och bad mig gå och kissa inför undersökning. Fan vad jag svor över det sen för när jag ställde mig upp började värkarna kännas ordentligt, jag som hade haft det så bra.

Jag tog fyra värkar själv inne på toan och sen var det dags för undersökningen. Jag hade blivit mycket känsligare där nere och undersökningen var riktigt obekväm, men den visade också att jag nu var sju centimeter öppen. Jag tyckte det var fascinerande att det gick så långsamt jämfört med förra gången.

Barnmorskan och undersköterskan gjorde sig redo. De frågade om det var något speciellt jag funderade på, önskade eller ville. ”Njae” sa väl jag, helt tom i huvudet, men sa att jag födde i gynställning förra gången och tyckte det var bra. Barnmorskan grimaserade lite och sa att det var stor risk för bristningar då och frågade fint om hon fick föreslå att jag skulle ligga på sidan. ”Visst, vi provar en värk så” tänkte jag, sen blev jag visst kvar så.

”Vad var det som hände som de inte vågade berätta?” 

Simon stod bakom min rygg och höll mig i handen hela tiden, gav mig enorma komplimanger och styrkeord och påminde mig om att andas. Angelica smög omkring och fotade för fullt, men såg även till att personalen visste allt de kunde behöva veta för att allt skulle bli så bra som möjligt. På något vänster lyckades hon även fälla upp kantstödet på sängen åt mig, ge mig vatten, hålla kräkpåsar, tvätta av mig, förtydliga mina åsikter för personalen och löpande förklara för mig vad som hände.

Personalen var så tyst. Under Matildas förlossning var det tre olika läkarteam på plats som informerade varandra om allt hela tiden. Världens tempo och sorl. SÅ mycket information. Nu var det tyst. Och det var riktigt obehagligt. Vad var det som hände som de inte vågade berätta för mig? Det känns som att jag frågade flera gånger om allt var OK, om bebisen mådde bra, om jag gjorde rätt och vad som hände. Och barnmorskan typ ryckte på axlarna och sa att det ”gick bra” . Det var så jag uppfattade det iallafall… Men vad innebar det? Gick det frammåt alls? Jag frågade för 500ade gången om bebis ens var på väg, och alla i rummet sa bara ”jaaaa då, hon syns nu och har jättemycket hår.” som om jag skulle vetat det? Jag tror att väldigt få minuter kändes som en evighet där och då, och att jag inte hörde vad som sas eftersom det inte var vad jag lyssnade efter…

”Tror ni mig nu?!” 

Efter Matildas förlossning sa alla till mig att jag var i en sån chock att jag inte kom ihåg att det gjorde ont, men jag tyckte jag kom ihåg det hela solklart. Den här gången kändes det precis likadant, värkarna kändes, de hade en tydlig påverkan på kroppen, men de gjorde INTE ont. Så jag sa det, gång på gång, medan jag tog värkarna ”det gör fortfarande inte ont!” ”det känns bara häftigt”, ”jag älskar att föda barn” och ”tror ni mig nu?!” haha ”ja, ja, vi förstår” kommer jag ihåg att Angelica sa. Skillnaden nu var dock just krystvärkarna, med Matilda fick jag bara en och då var ingen beredd, sen fick jag forcera arbetet själv. Nu var jag och min kropp på samma spår och jobbade tillsammans, det tog många fler kryssningar men de var mycket enklare.

Jag tyckte barnmorskorna var jättejobbiga som var där nere och petade, men den ena la en varm handduk mot mig för att förhindra bristningar. Det hade jag hört talas om att de kunde komma att göra. Och så kände jag att det brände till, på ett helt annat ställe än där hon höll. Så jag försökte förklara vart för att hon skulle hjälpa att hålla emot, men hon fattade ingenting och föreslog att jag kunde få hålla handduken själv… Och det blev det inget med. ”Strunta i det” antingen sa eller tänkte jag, och straxt lättade allt tryck och lillasyster var ute.

”Nå, är det en Emeli?” 

Det var olidligt tyst i nån sekund och jag tyckte att alla var jättelångsamma. ”Ge mig henne!” sa jag och viftade. Jag hade drömt så mycket om att få upp henne på bröstet, så där som jag inte fick med Matilda och jag förstod inte alls varför de fick hålla henne först när det var allt jag ville göra. Sen var hon hos mig. Min. Och min andra tanke efter lättnaden och kärleken var att hon såg ut som en liten version av min syster. På pricken. Helt klart min släkt. Simon tittade på sin dotter och på mig och frågade ungefär ”nå?” utan att jag förstod varför. ”vaddå?” ”är det en Emeli? ” och jag kommer ihåg hur jag tände till i nån sekund, det var väl för fasiken helt jäkla självklart att det var en Emeli! Haha, stackars Simon. Han hade frågat mig bara nån timme tidigare och då hade jag varit helt likgiltig till namnet.

Angelica hintade barnmorskan om att trycka på min mage för att moderkakan skulle komma ut, så som jag bett henne då det var problem med det med Matilda. De var kolugna och väntade en stund till, men sen kom de och tryckte såååå djävulskt (!) hårt att jag bad dem låta mig va. De fortsatte så klart, allt kom ut utan problem och jag har inga minnen av det alls. Det jag däremot kommer ihåg är att de visade oss moderkakan och förklarade, och det uppskattade jag jättemycket. Jag tycker det märktes på barnmorskan att hon var extremt fascinerad av förlossningar och graviditeter, men inte så mycket av varken mamman eller bebisen. Hellre det om man måste välja, enligt mig.

”Den svider JÄTTEMYCKET!!!” 

Eftersom jag hade fått en liten bristning ville de sy. Den var ytlig och behövdes inte åtgärdas, men stygn skulle ge en bättre försäkran om att det läkte bra. Barnmorskan föreslog en bedövningsspray ”men den svider JÄTTEMYCKET!!!” sa hon på ett verkligen skrämmande sätt… Jag som har hy som inte ens tål tvål eller plåster tyckte sprutorna lät trevligare, men hon insisterade på sprayen då sprutorna också skulle göra ”JÄTTEONT!” Jaha, ok… Hon sprayade. Det brann. Vi väntade, hon provstack. Det gjorde ont och hon sprayade igen. Fasiken vad det brände och jag blev irriterad för att det distraherad mig från mitt barn. Det slutade med att de fick ge mig sprutorna ändå och först då sa de att ”xylocain-sprayen fungerar ofta inte alls”. Men vad fasiken. Jag ville ju inte ens prova den? Och hade de sagt att det var xylocain hade jag berättat att det inte hjälpt mig förut. Jaja, de sydde, mätte och vägde Emeli i all hast (och fel) och sen försvann de.

”Hon måste få energi” 

Jag har noll begrepp om tid här men nånstans kikade nån in för att försäkra sig om att vi kom igång med matningen då Emeli var tung för sin felmätta längd. Hon hade med sig en kopp med ersättning och gav den till mig. Men jag förstod inte varför? Kunde jag inte få prova att amma? ”Ja, jo… Men mjölkproduktionen tar några dagar innan den kommer igång och hon måste få energi”. Jag hade världens självförtroende, bad om en tom kopp och frågade hur mycket hon behövde få i sig. Hej, prematurmamma och mjölkdonator här. 5 ml. Så jag fyllde koppen med det och hon fick tassa ut med ersättningen. När de ökade hennes matmått fick vi dock tillslut komplettera med lite ersättning under dygn två, och det är SÅKLART inget fel med det. Jag blev bara förnärmad för att de satte amningen på andraplats och inte ens föreslog det. Valde bort det åt mig. Hade jag varit förstagångsförälder hade jag lyssnat. Hur som helst vill jag flika in under ”första måltiderna-paragrafen” om hur det var att amma Emeli första gången också. Jag hade redan som gravid med Matilda läst om hur bebisarna ska ligga på bröstet, få knåda som katter, dofta och leta sig fram till bröstet. Emeli, med fortfarande stängda ögon, gapade stort och högg direkt. Jag blev helt paff. Alltså, lilla T-Rex som gick till attack som om hon vore åtminstone tre månader gammal och aldrig hade gjort annat än att amma. Tur man kan ha, Memmi-matvrak.

————

Ja hörni, en lång historia som jag inte vet om ni orkat läsa igenom, men supernyttigt och kul för mig att skriva av mig. Nu är vi bara dagar ifrån förlossning nr. 3 och jag hoppas innerligt att den blir lika fantastisk som jag (även om jag kanske lät lite negativ till och från) tyckte att förlossningen med Emeli var. Tryck gärna på hjärtat nedan så jag får se om nån lyckats läsa allt! ❤️