Så mycket har hänt på så kort tid. Matilda är över fem veckor gammal, och ni har fortfarande knappt fått veta vem hon är eller vad hon varit med om. Denna huvudperson i mitt liv <3
Mitt vatten gick söndagen 20/11, jag var då i vecka 24+4. Vi åkte till Huddinge sjukhus förlossning och sedan med ambulans till Karolinska Solna. Det dröjde fyra dagar innan Matilda kom och vi han få kortisonbehandlingarna för att hennes lungor skulle utvecklas snabbare. Hon föddes vaginalt 24/11 (25+1) och jag använde varken bedövning eller lustgas. En ordentlig förlossningsberättelse kommer inom snar framtid!
På antenatalen med min lillalilla mage.
Vid förlossningen fick M en mindre hjärnblödning som nu är borta och inte ska vara ett problem. Från start har hon andats själv med minimalt med syrgas, skött magen, älskat bröstmjölk, sett sig om och skrikit. Hennes hud var redan från start väldigt mogen (jag som hade föreställt mig att hon nästan skulle varit genomskinlig), och hon kom upp på mitt bröst innan hon ens var ett dygn gammal. Dagen efter fick hon även mysa med sin pappa. Hon har ”solat” ett par gånger, mest för att optimera henne -hennes bilirubinvärden har aldrig varit speciellt dåliga, samt fått blod.
En bråkdel av teamet som hjälpte till med förlossningen och med att ta emot Matilda.
Första gången på mamma.
Första gången på pappa.
UV-lampan tänd.
Söndagen 27/11 öppnades Nya Karolinska Sjukhuset och Matilda var en av de två första patienterna på plats. Tio minuter efter att hon kommit fram beställdes en akut röntgen och det bestämdes att hon skulle opereras. Hennes mage var helt uppsvullen och spänd. Det första storabakslaget. Vi blev informerade om att det kunde vara en enkel pyspunka eller så hade hon necros i hela magen. Efter de hemskaste timmarna i våra liv fick vi veta att det var så lindrigt det bara kunde vara. Två centimeter tunntarm togs bort, något som inte ska ge några men. Annars var vistelsen på NKS underbart tråkig och händelselös. M andades mot intuberingen efter operationen och extuberades ganska snart, började äta igen och fick prova högflödesgrimma för första gången. Hon har alltid hatat andningshjälp och blev lycklig, men tillslut andfådd, i grimman. Hon var bara 26+6 när de testade, och det är väldigt ungt. Två dygn senare fick hon tillbaka CPAPen och sedan dess har hennes mamma tjatat om att få tillbaka grimman igen.
Slutet av den 900m långa kulverten.
NKS version av grimman.
På Ms tvåveckorsdag flyttades vi igen. Denna flytt gick inte rätt till över huvud taget, och det var första gången som vi kände att vården i Sverige verkligen inte fungerar. Åter igen något som förtjänar ett eget inlägg framöver. Sammanfattningsvis så hamnade vi på Södersjukhuset, och vi kommer att anmäla flytten.
Nästan redo för flytt igen.
På Södersjukhuset tog de efter mycket tjat hennes höga puls och många pulsfall på allvar och tog infektionsprover. Allt resulterade bara i fler frågetecken. Även om jag kan gå in i detalj på mycket som hänt på SÖS (och kommer så göra) så känns det som ett enda virrvarr när jag försöker sammanfatta det. Hon har husomhelst fått antibiotika vid tre tillfällen där, två olika sorter. Hon har stuckits och röntgats fler gånger än jag kunnat räkna. Hon började svajja mer och ”klara sig själv” mindre. Hon har höjts i CPAP-tryck och ökat i syrgas, men också sänkts i tryck och syrgas. Summan av SÖS-vistelsen blev: M mår i stort sätt likadant som när hon kom dit, men har mycket mer i bagaget och många fler ärr på kroppen. Tack och lov fortsatte hon att växa bra på både längd och i vikt. Hon följer sin kurva (en under var hon hade varit om hon stannat i magen) jättefint och beräknas väga 3100g vid 40 veckor om hon fortsätter på samma spår. På SÖS fick hon även prova att amma för första gången och åt som en tok i nästan en halvtimme.
Så liten men så duktig! 3ml fick hon i sig.
Så flyttades hon efter en enorm strid av hennes föräldrar till Huddinge sjukhus. Här har hon på ett och ett halvt dygn blivit av med CPAP och fått högflödesgrimma, börjat ha på sig kläder, tagit bort infarten hon hade, blivit mer vaken och börjat jollra. Hennes puls är mycket lägre och hennes pulsfall ca. 3/dygn istället för ca. 18/dygn, och hon hämtar alla själv. Hennes syrgasbehov ligger mellan 21-25% istället för 22-38%, hon flushas aldrig och har bara haft ett par djupare dippar, men aldrig några riktiga andningsuppehåll. Hon har tagit sitt första bad (det var så skönt att hon snudd på somnade!) och vi har äntligen fått handavtryck. Inatt tog de prover och gjorde det då genom en PVK för att slippa sticka igen om det skulle visa sig att hon behöver en.
Vi skjutsades mellan SÖS och HS av mina föräldrar.
Badet och faktiskt de första fotona på oss tillsammans <3
Förhoppningsvis hinner hon inte med några fler stora händelser innan året är slut. Nu är det växa och bli större som är enda fokus får månaderna och året som kommer <3
…Tänk att hon kommer fylla ETT i november 2017, och hon skulle inte vara född förrän årets tredje månad egentligen.
Senaste kommentarer