Att bo på Nya Karolinska Solna (NKS)
Vi, tillsammans med en till familj, var de första som flyttade in på neonatalen på NKS. Matilda var tre dagar gammal och fick rullas i kuvös av ett team med specialister, genom kulvertarna till den nya byggnaden. Här var det stort, gott om utrymme, högt i tak och superfräscht. Att bo på NKS var riktigt häftgt. Nu vill jag inte att ni ska tro att jag tyckte det var roligt att vara där, självklart hade jag mycket hellre varit hemma med en bebis som inte behövde läkarvård, men det var ett häftigt ställe. Jag hade aldrig bott i något nybyggt förut. Här var allt oprövat. På vinst och förlust.
Först och främst kan jag beskriva hur korridoren där vi gick varje dag var utformad, en av två lika dana. Vi börjar med en stor fin glasingång som alltid var låst. Utan att vi hade nycklar och utan porttelefon. Vi fick ringa till den jourhavande sjuksköterskan och be om att bli insläppta om vi inte såg någon som vi kunde vinka till. Närmast ingången för anhöriga fanns föräldrarummen. Lite längre fram fanns matplatsen där föräldrarna åt och ytterligare en bit in fanns patientrummen. Det var en ganska kort sträcka med stora fönster som fick oss att känna oss ännu närmare Matilda. Vi har provat att bo vägg i vägg med Matilda, vi har provat att bo på olika avdelningar och vi har provat den här varianten. Även om vägg i vägg känns bäst eftersom man vill vara nära så kändes det här perfekt där och då. Det kändes som att hygienen blev ännu bättre när vi duschade och klädde på oss i vår hörna och sen gick till barnsalen, där vi igen skrubbade oss upp till armbågarna innan vi gick in till M. Hon var liten, skör och nyopererad -så bra hygien var A och O.
Vårt rum var ett av kanske åtta i samma lilla korridor, i en vinkel från huvudkorridoren. Rummet var väldigt litet, men välplanerat. Det fanns en familjesäng, dvs en 120-säng i botten och en 90-säng ovanför. Vi använde 90-sängen som förvaring och sov tillsammans i 120-sängen. På väggen satt en stor TV och vid fotändan av sängen ett litet skrivbord. Ovanför skrivbordet fanns ett kylskåp till pumpad mjölk. Motsatt sida från skrivbordet fanns en låsbar garderob med ett kassaskåp i. För de som inte hade fönster. Var rummet placerat i ytterkant hade man alltså ett fönster och inga som helst förvaringsmöjligheter. Dörren till själva rummet gick inte att låsa, vilket kändes lite sådär med tanke på att man sov med huvudet precis intill dörren. Mellan skrivbord och garderob fanns en skjutdörr till badrummet som också det var modernt och fint. Ovanför ytterdörren fanns fönster ut mot korridoren som tyvärr släppte in ljus. Det var en fin tanke eftersom det inte fanns några andra fönster i rummet, men inte helt uppskattat då lamporna i korridoren konstant var tända. Jag vet att några föräldrar hängde upp handdukar runt sängen så att de fick ett sovtält där det blev lite mörkare. Bättre det än de rum där det inte heller gick att släcka taklamporna INNE I RUMMET, haha, men de föräldrarna fick andra rum att bo i.
”Föräldraköket” var inte mycket till föräldrakök. De hade liksom glömt bort den biten, eller tänkt ut något smart och inte informerat personalen/ anställt ansvariga. Det normala är att det finns flera kylar, frysar och mikrovågsugnarså att föräldrarna kan förvara och värma matlådor. Här fanns det istället en disk och bakom den ett kök i restaurangstil. Det slutade med att NKS bjöd bägge föräldrar på både lunch och middag eftersom det inte fanns några alternativ. Frukosten var det redan planerat att vi skulle få, och vi fick även fika och nattmacka. Vi satt alla kring ett stort bord, vilket kändes jättebra. Det var en plats där man kunde prata med de andra föräldrarna (speciellt eftersom att i och med serveringen åt vi samtidigt), hitta stöd och byta erfarenheter. När vi satt vid matbordet kunde vi se dörren till Ms sal genom de stora fönsterna och på så sätt alltid vara nära henne. Lite udda var det nog också att det inte heller fanns något ”vardagsrum” för oss att vara i. På SÖS nyttjade vi det aldrig, men andra gjorde, och det kan vara skönt att ha någon annan plats attandas ut på än i sitt minirum eller vid matbordet omgiven av en massa andra föräldrar.
Matildas sal var jättefin. Man klev in i ett ”kommandorum” där man först som sagt tvättade och spritade sig. Där satt de ansvariga sjuksköterskorna och undersköterskorna och höll koll på allas värden om de inte själva var inne hos barnet. Från kommandorummet kom man till fyra separata salar (med stora skjutdörrar som inte gick att stänga helt för att de alltid skulle kunna se). Det var alltså fyra barn i varje sal, men varje barn hade ett eget rum på 19kvm. Enormt med andra ord. Det kändes hygieniskt, avskiljt och superbra. Det gav oss helt andra förutsättningar för att knyta an till Matilda. Vi kunde sitta och prata med henne, sjunga och mysa, utan att någon annan förälder hörde. Lite obeprövat var rummet. Uttagen osv satt förhögt upp för att alla i personalen skulle kunna nå dem och sladdarna blev så utspridda så det först var svårt att rodda med hur vi skulle kunna ta ut M ur kuvösen. Men det löste sig. Efter ett par dagar fick vi till och med in en säng i rummet så att vi kunde sova med henne. Helt. Jäkla. Underbart. Jag sov skönt för första gången sen hon kom. Dock vet jag att det råder skilda meningar kring om sängar bör finnas där inne, och det är befogat.
Förutom lokalerna och deras små fixerier som är svåra att upptäcka innan man flyttat in, så var det små praktiska saker som komiskt nog inte verkade vara ordnade med. T.ex. pumpade man och ställde in mjölken i kylskåpet i rummet. Sen då? Vem skulle komma och hämta den? Ingen visste, men det löste sig såklart tillslut. På karoliska använder man engångsflaskor och endagspumpset -men var fanns de och vem kunde dela ut dem? Det var lite av ett mysterium ända tills vi flyttade där ifrån, men som sagt, det löste sig. Med mjölk som precis runnit till och oroliga stressdrömmar om nätterna kände vi efter någon vecka att vi gärna ville ha nya sängkläder. Ingen visste om städaren skulle fixa det, var det fanns lakan eller var vi skulle göra av de smutsiga. Haha, en dag var vår handtvål borta också, så vi fick tillsammans med en personal gå och leta i de obebodda rummen efter en ny.
Suck, ni hör ju. Det var virrigt och dant. Men det kändes aldrig rörigt. Personalen var lugn och skrattade åt problemen när de dök upp. Allt antecknades, togs på allvar och fixades. Det viktiga, det medicinska, hade vi alltid intrycket av att personalen kunde med ögonen stängda. Jag vet att Matilda svävade mellan liv och död när vi var på NKS, ändå börjar jag le när vi åker förbi och har en helt klart överhängande känsla av glädje när jag tänker på sjukhuset. Vi kände oss trygga där och de fick Matilda att må bättre.
Fler neonatalhistorier kan ni hitta genom att klicka HÄR (länk).
Tyckte ni att det här inlägget var intressant så tipsar jag om att också läsa det här:
Följetånget ”Tillbaka till neonatalen”
2: Flytten till NKS och beskedet om akut operation
3: Att få upp henne på bröstet för första gången
4: När Matilda opererades, tre dagar gammal
5: Hur vi fick amningen att fungera med vår mini-tjej
Andra tillbakablickar:
När vi fortfarande bodde på neo:
Det första inlägget om Matilda
När vi flyttade till Huddinge sjukhus
Tack för att ni läste! Dela gärna, kommentera gärna, <3
Gillar dessa inlägg! Jag bodde enbart 9 dagar med vår lilla på neo men slängs liksom ändå tillbaka. Jag bodde på en trasig bäddsoffa på SÖS utan egen toalett, den delade vi på allihopa längst ner i korridoren. Man tog sin kvällsduch snabbt ??. Önskar att vi hamnat på DS eller KS såååå mycket fräschare där!!
Emelie -Tack så mycket, vad kul att du gillar dem! ❤ De är verkligen terapi att skriva. Ush, vi bodde också på SöS ett tag och det var de värsta fyra veckorna i mitt liv. Tack och lov slapp vi dela toalett iallafall ? Känns inte ok alls med tanke på hur viktigt det är med hygienen! På måndag handlar tillbakablicken om flytten från NKS till SöS och sen börjar berättelserna om vad vi gick igenom där.
Tack för att du läser ❤