Att bo på Södersjukhuset (SöS)
Det här är inte lätt att se tillbaka på. SöS är ett kapitel i mitt liv som jag alltid kommer må dåligt av när jag tänker tillbaka på. Det fanns ljusglimtar, personal som var guld värda, framsteg för Matilda och …säkert något mer positivt. Men det är svårt. Det dåliga gör så mycket djupare avtryck. Utan att gå in på händelserna på SöS tar vi ändå ett stort steg och kliver innanför dörrarna till ett hemligt rum i min hjärna där jag gömt hela det avsnittet.
Från Matildas dagbok: ”Det är tungt nu. Mamma och pappa har svårt att hålla tårar och ilska tillbaka,”
Vi visades direkt till vårt rum när vi kom till SöS på kvällen den 8/12, men där var ett annat föräldrapar i färd med att städa. Istället fick vi ställa alla våra saker inne i nån typ av personalrum. och fick efter ett par timmar komma in i vårt rum. Två sjuksystrar kom stressade ut från rummet efter att ha spritat av. Rummet var hemskt. Ett trångt, illaluktande rum som såg ut som att det inretts på 70-talet och agerat bordell sen dess. Helt förfallet. Vi skulle sova i en bäddsoffa som det omöjligen gick att göra rent. Bäddmadrassen var fläckig, allt gnisslade och vinglade och vi rullade ner mot mitten i den nersjunkna bäddinsatsen. Vi bäddade så gott det gick och gjorde allt för att inte nudda något runt oss. Mitt i vägen hängde en tjock-TV från taket. Jag vet inte hur många gånger Simon slog huvudet i den och han hade alltid minst ett rött märke i pannan. Det fanns bara soffsängen, TVn i taket och ett litet bord. Jo, och så en garderob där dörren, tung med en spegel på, satt löst och var farlig att röra. Badrummet var lika äckligt det. Duschdraperi, smutsiga hyllor, snorkråkor på väggen, och en stank av avlopp. Här kom vi och hade blivit lärda att hygienen var livsviktig, och det tog tre dygn innan en städare kom och gjorde ”rent” badrummet efter de som bott där innan oss.
”Bagateller, men energibovar för mamma och pappa som redan lägger all sin energi på dig.”
Vi bodde på grannavdelningen. Matilda på andra sidan trapphuset. Det betydde två kodade dörrar, två noga handtvättar och spritningar och alltså drygt fem minuter mellan oss och vårt sjuka barn. Från att ha varit så nära, och när SöS påstår att de inte separerar föräldrar och barn. Vi hade iallafall ett rum. Några föräldrar fick bo i stora patientsalar eftersom det ändå inte fanns personal till så många barn, halva avdelningar var stängda faktiskt. De föräldrarna delade badrum ute i korridoren. Men de var iallafall i samma korridor som sina barn, bara sekunder ifrån om det hände något. Föräldrarna som bodde i samma korridor som sina barn gick in och ut ur sina rum. De gick dit för att prata i telefon en stund. De gick dit för att byta om till patientrockar när det var dags för hud mot hud. Det var telefonförbud och vi hade i stort sett aldrig möjlighet att prata med våra nära, antingen så gick vi långt bort till vårt rum och kunde inte nå varandra, eller så stod vi i hisshallen med ett myller av folk runt om oss. Byta om fick vi göra framför alla andra.
Julafton och fika vid mottagningens väntplats i hisshallen.
”…för att vara totalt banal: det smärtar att behöva bo på sjukhus -speciellt när rummet ser ut som ett sjaskigt motellrum från någon amerikansk film. Var är myntinkastet som får sängen att vibrera?”
Ingen verkade veta var de skulle göra av oss. Vi kände oss från start så extremt ovälkomna. De hade ingen plats för oss. Vi visades till föräldraköket, stoppade in våra matlådor och började lära känna de andra föräldrarna, sen blev vi tillsagda att vi gjorde fel. Vi fick inte vara i det köket som vi varit i i två veckor, det var en hygienfråga. Vi skulle vara i köket på den avdelningen som Matilda låg på. Och s började vi om. Vi skämdes något enormt för att vi gjort fel, kompromissat med hygienen. På samma sätt så skämdes jag för min mjölk. Matildas mat som jag varit så stolt över att kunna ge henne. Mjölken som jag donerade till andra sjuka barn. Den ställde jag på fel kylplatta, även fast personal pekat ut den för mig. Personalen sa olika, personalen skyllde på varandra, personalen sa till och med rakt ut ”de vet inte vad de pratar om” om varandra till oss.
Julafton i det andra familjeköket.
Matildas sal var tragisk. Speciellt efter att komma direkt från Nya Karolinska. Det var pyttelitet och det skulle rymmas fyra barn med föräldrar samt personal på den ytan. Simon frågade om ventilationsskyltningen som berättade hur många som fick vara i rumet och ryckte chefen på axlarna och sa att det var så det var, fast vi var långt över gränsen i antal. Möblerna var schaskiga, obekväma och klumpiga. Vi klättrade över saker och varandra för att komma fram. Vi fick ibland avstå att sitta med Matilda för att vi fick för ont och för att personalen inte skulle kunna komma åt henne i nödfall. Personal och föräldrar smällde i dörrar, drog de tunga fotöljerna över golvet och ropade till varandra tvärs över rummet, och skyllde oväsendet på akustiken i det gamla rummet.
Vi bytte plats i samma sal tre gånger i försök att hitta en lugnare vrå för ljudkänsliga Matilda.
”Vi hoppas att allt kommer att bli bra på SöS, trots att det känns som stenåldern jämfört med NKS.”
SöS var gammalt, slitet, smutsig och äckligt -men det värsta var att det var så oproffsigt. Det var så mycket medicinskt som bör ifrågasättas och samtidigt höll inte ens personalen ihop. De skyllde på varandra hela tiden och hänvisade vidare och sa ifrån sig ansvar så fort man ville ha hjälp. Fortfarande när SöS och vår vistelse där kommer på tal ber jag folk prata om något annat. Jag orkar inte, jag klarar det inte, men jag vet inte om jag kommer bli mer redo. Det måste ju processeras. På Huddinge när kuratorn frågade oss om vi ville prata så sa vi att vi klarade av Matildas prematuritet och alla problem som kom med det, men vi behövde hjälp att komma förbi det vi varit med om på SöS.
”Älsklingen. Nu tar vi oss igenom de här veckorna, flyttar hem och lämnar det här kapitlet bakom oss.”
Fler neonatalhistorier kan ni hitta genom att klicka HÄR (länk).
Tyckte ni att det här inlägget var intressant så tipsar jag om att också läsa det här:
Följetånget ”Tillbaka till neonatalen”
2: Flytten till NKS och beskedet om akut operation
3: Att få upp henne på bröstet för första gången
4: När Matilda opererades, tre dagar gammal
5: Hur vi fick amningen att fungera med vår mini-tjej
6: Att bo på Nya Karolinska Solna (NKS)
Andra tillbakablickar:
När vi fortfarande bodde på neo:
Det första inlägget om Matilda
När vi flyttade till Huddinge sjukhus
Tack för att ni läste! Dela gärna, kommentera gärna, <3
Hej!
Jag är projektledare på konferensen Neonatalvård som arrangeras i Stockholm i Oktober av Teknologisk Institut.
Vi vill gärna ha med en talarpunkt med föräldrar som får delge sin historia om upplevelserna från Neonatalvården inför deltagarna, bestående av ex. barnsjuksköterskor. Om det låter intressant så får du gärna maila till [email protected] .
Känner igen så mycket! 🙁 Jag kände mig hela tiden ivägen, som att jag gjorde fel, de tyckte jag skulle veta saker ingen talat om för mig. En sköterska sa att jag kunde ha Isabella i korridoren inne på avdelningen i famnen (när hon närmade sig v 36+0). När jag gick där med henne blev jag totalt idiotförklarad av en annan sköterska som sa att det fick jag absolut inte! Jag stammade fram att ”men en annan sköterska sa att det var OK, att hon är stor nog”. ”Då sa hon fel!” fick jag tillbaka argt. Stängde in mig gråtandes på rummet (som lät exakt som ert utan badrummet dock) och vågade inte visa mig på flera timmar (man är så känslig och utsatt)…
Hatade SöS…
Emelie -Fy, det skulle inte förvåna mig om det var samma sköterska som var på mig (flera gånger) om mjölken. Så hemskt otrevligt och oproffsigt! Sen tycker jag att det är självklart att man måste få börja testa sina vingar och promenera runt lite i korridoren om man har en stor och tillräckligt frisk bebis, jisses liksom… Det är precis som du säger, man är så utsatt och skör och de är faktiskt på jobbet och får ta på sig bomullshandskarna och anstränga sig lite för att vara snälla om det inte kommer naturligt för dem. Suck. Önskar självklart att er SöS-vistelse hade varit bättre men det känns skönt att höra att andra haft samma uppfattning, ibland känns det som att allt kanske bara var en mardröm. Tack för att du delar med dig ❤